Böcker är också lite så, även om det i det här fallet bara är ett par av dem, som båda tar upp frågan om vad man ska göra med alla "klimatflyktingar". (FN:s internationella organisation för migration uppskattar att 1,5 miljarder människor kan tvingas flytta bara under de kommande trettio åren.)

Först ut är Gaia Vince, en brittisk miljöjournalist som har intervjuat ett stort antal klimatforskare. Hennes bok heter "Nomad Century: How Climate Migration Will Reshape Our World", och hon har verkligen förstått det viktigaste politiska problemet i en värld som snabbt värms upp: vissa människor kommer att drabbas mycket hårdare än andra.

Det är främst en fråga om avstånd från ekvatorn. Länder i tropikerna och subtropikerna kommer att uppleva oacceptabla temperaturer, tillsammans med monsterstormar, torka och översvämningar, långt före mitten av århundradet, medan länderna på de tempererade breddgraderna kommer att drabbas av olägenheter och obehag men mycket mindre faktiska skador.

Framför allt kommer de fortfarande att ha en tillräcklig livsmedelsförsörjning, medan de som befinner sig närmare ekvatorn kommer att se sitt jordbruk kollapsa. Det är detta som kommer att få miljontals flyktingar att flytta - och 70 procent av världens befolkning bor i dessa utsatta regioner. De enda ställen de kan ta sig till för att söka säkerhet är de rikare länderna längre norrut eller längre söderut.

Flyktingarna kommer att känna sig berättigade att bosätta sig i dessa privilegierade länder också, eftersom de rika industriländerna står för den stora majoriteten av utsläppen av "växthusgaser" (koldioxid, metan osv.) som har orsakat uppvärmningen. Det är häpnadsväckande orättvist att de skyldiga kommer lindrigt undan medan de oskyldiga ruineras - och de oskyldiga vet det.

Massrörelsen av klimatflyktingar från fattiga, varma länder till rika, tempererade länder är den politiska dynamit som kan förstöra det globala samarbetet om att stoppa utsläppen och uppvärmningen. Alla som har varit uppmärksamma vet det, men Gaia Vince har ett förslag för att hantera det.

Flera miljarder flyktingar

Vad vi behöver, säger hon, är "en planerad och medveten migration av det slag som mänskligheten aldrig tidigare har genomfört", där flera miljarder flyktingar från de värst drabbade regionerna bosätts i de rikare, svalare delarna av världen. När allt kommer omkring har de flesta av de senare länderna sjunkande födelsetal, och de kommer att behöva någon som tar hand om dem när de blir gamla.

Sedan har vi James Crawfords nya bok "The Edge of the Plain": How Borders Make and Break Our World" (Hur gränser skapar och bryter vår värld). Han ser samma problem med massinvandring och erbjuder en ännu mer radikal lösning: att avskaffa gränserna. Bort med det Westfaliska systemets skruvade regler, där varje stat har absolut suveränitet inom fasta gränser.

Crawford gillar allt som undergräver eller upplöser dessa stela gränser, som "nationen" Sapmi som på sätt och vis förenar lapparna i Ryssland, Finland, Sverige och Norge, eller den "klimatmobilitet" som förespråkas av Simon Kofe, utrikesminister i Tuvalu.

Kofes lilla öland kommer att bli det första att försvinna när havsnivån stiger, men han vill att dess suveränitet ska bestå även om alla dess medborgare måste bo någon annanstans. Suveräniteten hos de länder som ger hem åt tuvaluaner och flyktingar från hundra andra länder skulle också överleva, men delas med de nyanländas många suveräniteter.

Ojämnt delad

Vince och Crawford är uppriktiga och intelligenta människor som tar sig an ett verkligt existentiellt problem: hur kan vi samarbeta för att ta oss igenom klimatkrisen när smärtan och skulden är så ojämnt fördelad?

Vince skriver om att vi måste "kasta av oss några av våra stamidentiteter och omfamna en artövergripande identitet", men båda författarna måste veta att det de föreslår är orealistiskt och osannolikt. Det finns redan en del av denna övergång, men det är svårt att tro att den kan ersätta de traditionella lojaliteterna under de kommande trettio till femtio åren, vilket är den relevanta tidsramen.

Det finns också en dold defaitism här. Båda författarna antar att uppvärmningen kommer att vara tillräckligt stor och långvarig för att tvinga flyktingarna att flytta. Det innebär att en stor del av planeten i själva verket avskrivs som mänsklig boning åtminstone för en lång tid, om inte för alltid.

Vince är väl medveten om alla de delvisa tekniska lösningar på klimatkrisen som diskuteras eller undersöks. Hon avfärdar inte "geoengineering" utan vidare, men hon ser inte heller dess verkliga potential.

Att artificiellt hålla nere temperaturen, om det kan fungera på ett säkert sätt, är en lösning som är utformad för att ge oss tid att få ner våra utsläpp utan en katastrof, inte en permanent lösning på problemet. Men den största katastrofen som det skulle förhindra är klimatflyktingkrisen: om uppvärmningen stannar upp inte långt från den plats där den är nu börjar flyktingarna aldrig flytta.

Author

Gwynne Dyer is an independent journalist whose articles are published in 45 countries.

Gwynne Dyer