Tekniskt sett är det naturligtvis en av möjligheterna, i den meningen att Israel har haft kärnvapen i mer än ett halvt sekel, men det är inte något som någon israelisk regering, inte ens en från extremhögern, någonsin skulle göra. Halva den israeliska befolkningen skulle utsättas för nedfallet oavsett hur vinden blåser.

Premiärminister Binyamin Netanyahu stängde omedelbart av Eliyahu, men inte förrän den senare "förtydligade" sitt uttalande och sa att det bara var en metafor. "Men", tillade han, "ett starkt och oproportionerligt svar på terrorism krävs definitivt, vilket kommer att klargöra för nazisterna och deras anhängare att terrorism inte är värt besväret."

Nazisterna? Ja, de är tillbaka, och den spanska inkvisitionen är också på väg. Korsfararna har inte checkat in än, trots att de massakrerade alla judar i Jerusalem när de erövrade staden år 1099. Kanske kan de inte bestämma sig för vilken sida de ska välja, eftersom de massakrerade alla muslimer i Jerusalem samtidigt.

Men nog om historia. Vi har ett stort symboliskt ögonblick att uppmärksamma, eftersom måndag eller tisdag är den dag då antalet döda palestinier i Gazaremsan, den stora majoriteten av dem civila, når 10 000.

Det är ett rent symboliskt ögonblick, för det måste finnas minst ytterligare ett tusental människor som fortfarande ligger begravda under rasmassorna från de byggnader där de hade tagit skydd. Deras kvarlevor kommer att hittas först om veckor eller månader, när skjutandet upphör och uppröjningen börjar. Men det är en kraftfull symbol, eftersom Hamas har gjort den till det.

Hamas kontrollerar allt på Gazaremsan, inklusive hälsoministeriet som dagligen tillkännager antalet döda, men det senare har skapat ett rykte bland de internationella medierna om att vara så exakt som möjligt i sina siffror.

Hur kommer det sig? Därför att Hamas ledare är tillräckligt smarta för att veta att en siffra som är trovärdig har större kraft att övertyga än en siffra som är överdriven och misstrodd.

Övertala vem att göra vad? Övertala det "internationella samfundet" att revoltera mot spektaklet med så många döda och tvinga Israel att acceptera en vapenvila.

Det har lyckats ett antal gånger tidigare, och det kommer förmodligen att fungera den här gången också. Alla vet att militanta Hamasmedlemmar ingår i räkningen, men alla vet också att den stora majoriteten av dödsoffren verkligen är oskyldiga civila. Ungefär hälften av de döda är faktiskt kvinnor och barn.

Israelerna kan rimligen invända att detta internationella tryck är orättvist. När allt kommer omkring var det ingen som brydde sig särskilt mycket när allierade bombplansbesättningar dödade fruar och barn till riktiga nazister, eller åtminstone riktiga tyskar, under andra världskriget.

De allierades bombplan förstörde sextio tyska städer och dödade omkring en halv miljon människor, mestadels kvinnor, barn och gamla män. (De flesta av de yngre männen var ute i krig.) Det var förmodligen inte ens kostnadseffektivt: 80 000 allierade flygplansbesättningar dödades också.

Minst 10 000 civila fransmän dödades av de allierades bombningar för att "mjuka upp" det tyska försvaret före landsättningarna på D-dagen 1944, och ingen hade några invändningar mot det heller. Men det förflutna är ett annat land.

Vad vi har nu - och det gör hela skillnaden - är levande, ständiga bilder av dödandet. Bilderna av israeliska familjer som äter frukost är förra månadens nyheter; de slaktade palestinska familjerna är dagens nyheter, och antalet dagar som vi har sett dem ökar.

Jag brukade göra den lata tumregelberäkningen att internationella påtryckningar skulle tvinga israelerna att sluta när dödskvoten var tio mot en till deras fördel, men i detta speciella fall skulle det vara över 14 000 döda palestinier. Jag kunde inte tro det, så jag gick in på webbplatsen "Jewish Virtual Reality" för att kontrollera förhållandena.

Det är mer komplicerat än så. Under de första krigen, när det var soldater mot soldater (Israels försvarsmakt mot arabiska arméer), stämde verkligheten mer eller mindre överens med min mentala bild: tolv mot en till Israels fördel i Sinaifälttåget 1956, mer än tjugo mot en i sexdagarskriget 1967, ungefär åtta mot en i Yom Kippur-kriget 1973.

Men i de senare kampanjerna, mot gerillor, terrorister och tillfälliga åskådare, går det utanför skalan: "Operation Cast Lead" (2008-09) hundra mot ett, Operation Pillar of Defence (2012) etthundrafemtio mot ett; Operation Protective Edge (2014) trettio mot ett, Operation Guardian of the Walls (2021) tjugo mot ett.

Så vi ska nog inte förvänta oss att den nuvarande operationen avslutas i morgon.

Author

Gwynne Dyer is an independent journalist whose articles are published in 45 countries.

Gwynne Dyer