Jag hör många utlandsboende säga samma sak. De säger ofta att enbart denna faktor gör att de aldrig skulle kunna återvända till ett liv på brittisk mark. Minst hälften av de personer som jag har talat med anser att det brittiska samhället har blivit mer polariserat på senare tid.

Naturligtvis finns det många andra som gärna förklarar att de absolut inte tror att så kallade "kulturkrig" har splittrat den brittiska opinionen, eftersom de inte personligen har utsatts för något av detta. Jag tror att det beror mycket på vilken del av Storbritannien människor ursprungligen kommer ifrån när det gäller deras syn på saker och ting.

En teori

Jag har utvecklat lite av en teori. Jag noterar att de som inte har känt av de kulturella skillnaderna tenderar att komma från landsbygdsområden. De tenderar också att inte vara vana vid sociala medieplattformar där man kan ägna sig åt namninsamlingar, uppenbara stereotyper och allmän oförskämdhet bakom en anonym brandvägg. Jag har också noterat att dessa påstådda negativa sociala förändringar har korrelerat med populariseringen av sociopolitiska terminologier. Den allt vanligare användningen av moderna modefraser som "cancel culture", "white privilege" och "woke" har förmodligen bidragit till att underblåsa splittringen.

Användningen av termen "cancel culture" syftar naturligtvis på en utbredd social utestängning på grund av människors personliga övertygelser eller politiska övertygelser. Denna typ av ostracism uppstår ofta på institutionell nivå och har tenderat att oftare observeras av dem som tenderar att ha konservativa åsikter. Traditionellt konservativa personer känner sig ofta "utestängda", särskilt av yngre, moderiktiga, vänstervridna storstadstyper som inte ens för ett ögonblick kan stå ut med att vara i sällskap med någon som har åsikter som avviker från deras egna och deras kamraters åsikter.

"Vakna"

Den term som har svampat mest är ordet "woke". I Storbritannien har en helt ny TV-nyhetsplattform (GB NEWS) vuxit fram som förespråkar en "anti-vågen" berättelse. Syftet var att erbjuda ett trovärdigt alternativ till vad som ansågs vara övervänsteristiska "mainstream media" som påstods domineras av "Labour luvvies" och andra "vänsterorienterade" storstadseliter. GB NEWS inrättades som ett slags motsvarighet till FOX NEWS för brittisk konsumtion.

Själva termen "woke" har sina rötter i amerikansk slang. Det syftade ursprungligen på någon som var ovanligt "vaken och uppmärksam" på rasistiska fördomar eller diskriminering. Termen har dock utvidgats till att även omfatta personer som är "vakna och uppmärksamma" på andra ämnen. Ämnen som återigen tenderar att ligga yngre, vänsterorienterade storstadsbor och studenter närmast hjärtat. De som med kraft förespråkar frågor som hbtq, BLM och miljövänlighet.

Så trots att "wokeness" har sitt ursprung i rasdiskursen kan man säga att "woke" numera beskriver någon eller något (kanske institutionellt) som försöker framställa sig som aggressivt och proaktivt "politiskt korrekt".

Många kanske en gång i tiden betraktade det som en positiv egenskap att beskrivas som "vaken". Men i själva verket måste man väl betrakta det som nedsättande snarare än komplimangerande att bli kallad för något slags "namn" bara för att man har en annan politisk uppfattning än den som anklagar en?

Till och med politiker har börjat använda "woke" som ett vardagligt ord. Några av kritikerna av "wokery" har varit Nigel Farage och Jacob Rees-Mogg, ledare för underhuset. Båda är på sitt eget sätt trogna trotjänare av den gamla konservatismen.

Dominic Raab personifierade den "antiväckta" agendan när han nyligen försvarade de konservativa planerna på att ersätta Labours lag om mänskliga rättigheter med en ny uppdaterad brittisk rättighetsförklaring. Han sade då att "wokery har minskat yttrandefriheten". Detta var en hänvisning till att vänsterns anslutning till politisk korrekthet kväver dialogen genom att "avbryta" så många avvikande högerröster som möjligt, särskilt när man diskuterar känsliga frågor som invandring. Liz Truss gav sig också in och förklarade att "löjliga debatter om statyer och pronomen måste upphöra".

Känsla av splittring

En sådan förekomst av hetsiga diskussioner i det offentliga rummet, inklusive på olika plattformar i sociala medier, har med största sannolikhet förstärkt känslan av att splittringen har ökat i Storbritannien. Men innan vi definierar dessa nya terminologier som helt negativa eller helt nedsättande är det viktigt att beakta tonen vid den tidpunkt då de används, särskilt när man debatterar känsliga frågor som klass, ras eller kön. Tonen gör hela skillnaden.

Medias fokus på frågor som rör "kulturkrig" har verkligen ökat på senare tid. En del av den terminologi som använts under debatterna under de senaste åren har definitivt varit färgstark. Begreppet "cancel culture" fanns till exempel inte ens i våra nationella diskussioner för bara några få år sedan. Men nu är detta, tillsammans med "no platforming" och "safe spaces", vanligt förekommande fraser. Ovanstående termer brukar användas när man hänvisar till universitet och studentkårer som påstås hålla konservativa ideal på avstånd för att främja mer vänsterorienterade ideologier på campus. Jag kan tänka mig att det är svårt att inte dras till ett mer socialistiskt synsätt när man är en fattig student, om man inte råkar vara en Etonian.

Den allmänna opinionen

Det borde inte komma som någon överraskning att alla mediala och politiska debatter kring dessa frågor har påverkat den allmänna opinionen. Medvetenheten om viktiga samtida termer har ökat och innebörden av vissa av dessa modebegrepp har gradvis förändrats. "Woke" är det främsta exemplet, med en tydlig förskjutning till att uppfattas och faktiskt användas som en form av förolämpning snarare än som en komplimang.

Jag har definitivt märkt i mina samtal med utflyttade portugiser (och spanjorer) att den allmänna trenden i opinionen går mot att folk verkligen tror att det brittiska samhället nu är trasigt och splittrat. Lite som USA men i mycket mindre skala. Detta har varit särskilt framträdande sedan Trump/Brexit-eran; en tid då vi alla gick runt med etiketter fastnålade på våra baksidor.

Allt jag kan säga till de utlänningar som verkar ha övertygat sig själva om att Storbritannien har sjunkit ner i ett kaotiskt träsk av tribalism, galla och bigotteri är - tänk om igen. Kanske har dessa personer inte besökt Storbritannien på ett tag? Jag skulle ödmjukt vilja påstå att alla de svåra frågor som lyfts fram i denna artikel är långt ifrån att stå högst upp på de flesta människors listor över problem. Majoriteten är inte alls lika upphetsad som media och sociala medier vill få er att tro. Det betyder inte att dessa frågor anses irrelevanta för den stora brittiska allmänheten. Långt därifrån.

Det är uppenbart att det fortfarande finns några viktiga debatter att föra om omfattningen av den kulturella förändringen i Storbritannien. Att bana väg för att dessa debatter ska kunna föras på ett civiliserat och respektfullt sätt borde vara viktigt för oss alla? Ytterligare en bitter Brexit-liknande debatt skulle vara fullständigt förödande för alla och envar.

Personligen anser jag att det brittiska samhället är mycket mer vuxet och innehållsrikt än vad som framställs. När det kommer till kritan kommer det brittiska folket alltid att hålla ihop. Vi har definitivt viktigare saker att göra än att oroa oss för patetiska etiketter. Det råder det knappast något tvivel om.

Author

Douglas Hughes is a UK-based writer producing general interest articles ranging from travel pieces to classic motoring. 

Douglas Hughes