"Domedag" är ett starkt ord, men striderna i Sudan dödar förmodligen redan fler människor per dag än vad som dör i krigen i Ukraina eller på Gazaremsan. Uppskattningsvis nio miljoner människor har flytt från sina hem i Sudan sedan kriget började för drygt ett år sedan, och svår hunger råder redan i en omfattning som liknar den i Gaza.

Så varför, kan man fråga sig, har ni hört så lite om det?

Jag pekar inte finger åt någon här. Det här är en kolumn som publiceras två gånger i veckan, och jag försöker begränsa antalet gånger jag skriver om Gaza och Ukraina till en gång i månaden vardera för att lämna lite utrymme för resten av världen. Ändå kämpar jag för att hålla dem nere till den frekvensen, medan jag bara har skrivit en gång om Sudan under det senaste året.

"Nyheter" måste handla om händelser som människor bryr sig om, och det är till stor del en funktion av avståndet: ju längre bort det är, desto mindre viktigt verkar det. Men det finns en annan faktor som spelar in i den relativa tystnaden om Sudan: "nyheter" måste vara nya. Det vill säga, de måste skilja sig från det normala, det vanliga, det förflutna. Tyvärr är krig i Afrika inget av det ovanstående.

Det har aldrig funnits någon tid under det senaste halvseklet då fred har rått överallt i Afrika. När det korta århundradet av europeiskt imperialistiskt styre väl var över - omkring 1960 för större delen av kontinenten, även om det tog ytterligare en generation i södra Afrika - har allt återgått till det normala.


Det finns 54 länder i Afrika, vilket innebär att det finns många möjligheter att saker och ting kan gå riktigt fel. Men det finns också femtio länder i Europa, men bortsett från Balkankrigen på 1990-talet och det nuvarande kriget i Ukraina har det inte förekommit några större krig i regionen sedan 1945.

Afrika är mycket annorlunda. Förutom det stora kriget i Sudan just nu, startar det interna kriget i Etiopien mellan Amhara- och Tigray-staterna igen. Stora islamistiska uppror pågår i Niger, Mali, Burkina Faso och Tchad, som i samtliga fall kontrollerar stora delar av landets territorium.

Interna krig, i huvudsak stamkrig, fortsätter i det nya landet Sydsudan och i olika delar av Demokratiska republiken Kongo. Den engelsktalande minoriteten gör uppror i Kamerun, den islamistiska gruppen al-Shabaab håller fortfarande större delen av södra Somalia (norra delen har brutit sig loss) och det finns islamistiska rebeller i norra Moçambique.

Elva länder av 54, med mer än en fjärdedel av Afrikas befolkning, är i krig, och mestadels är de i krig med sig själva. Det finns inget nytt, inget radikalt annorlunda, inget för utomstående att bli överraskade av. DET är därför som resten av världen inte ägnar det någon större uppmärksamhet - men varför är Afrika så här?

Kanske är det för att det finns minst 75 afrikanska språk med mer än en miljon talare, och förmodligen ytterligare hundra med minst en kvarts miljon. Dessutom är det bara ett dussin som har mer än 20 miljoner talare. Språk är det viktigaste elementet i kulturell och politisk identitet, så Afrika är den överlägset rikaste kontinenten när det gäller etniciteter och identiteter.

Detta är en sorts triumf, eftersom samma spektakulära kulturella och språkliga mångfald i Eurasien och Amerika maldes ner under årtusenden och slutligen utplånades genom upprepad erövring, migration och assimilering.

I Europa är det nu bara åtta språk som utgör 80 procent av kontinentens befolkning. Med bara två språk, mandarin och hindi/urdu, kan man tala med nästan halva Asiens befolkning. Denna homogenisering, som till största delen åstadkoms med våld, ledde till slut till långa perioder av fred över stora områden, som det romerska riket eller Mingdynastin i Kina.

Afrika tog inte samma väg. I Afrika började man bearbeta järn ungefär samtidigt som i Europa, Indien och Kina, men några stora imperier följde inte efter. Afrikanska imperier fanns visserligen, men de kom och gick relativt snabbt och kontrollerade aldrig någon större del av kontinenten.

Det är därför Afrika har kvar så mycket av sin ursprungliga mångfald i språk och kultur. Detta är inte ett "postkolonialt problem". Små men frekventa krig var det pris som afrikanerna betalade för denna rika mångfald genom hela sin historia, och de betalar det än i dag.

Eftersom modern kommunikationsteknik nu gör det nästan omöjligt att undertrycka alla dessa språk och kulturer, är den enda möjliga lösningen att integrera dem i bredare gemensamma identiteter. Arbetet har påbörjats, men det kommer att ta minst en generation till. Under tiden pågår massor av krig, mestadels interna.

Author

Gwynne Dyer is an independent journalist whose articles are published in 45 countries.

Gwynne Dyer