Sju presidenter av fyrtiofem har dödats eller skadats av en potentiell mördares kula. Det är ett högre antal dödsoffer än vad amerikanska soldater drabbades av i något krig under det senaste århundradet. Våld spelar en betydligt större roll i amerikansk politik än i andra utvecklade länder, men det är inte helt klart varför.

Det kan inte bara bero på att mordfrekvensen är mycket högre i USA än i andra fullt utvecklade länder (sex gånger högre än i Tyskland eller Storbritannien). Mordfrekvensen i USA ligger i nivå med mordfrekvensen i halvutvecklade länder som Paraguay, Thailand och Ryssland, men inget av dessa länder har en liknande frekvens av politiska mord.

Så vi är kvar med standardsvaret. Alla dessa amerikanska presidenter sköts med vapen, som är allmänt tillgängliga i USA men sällsynta på andra håll. USA har minst lika många fanatiker och galningar som andra länder, så vad hade du väntat dig?

Den mer intressanta frågan är om lönnmord verkligen ändrar historiens gång så mycket. Intuitionen säger ja, men den historiska erfarenheten säger förmodligen nej.

Intuitionen säger att mordet på Abraham Lincoln 1865, strax efter hans seger i det amerikanska inbördeskriget, försenade den verkliga frigörelsen av de amerikanska svarta med minst ett sekel.

Realismen säger att "återuppbyggnaden" av rasbaserade attityder och institutioner, särskilt i Södern, var tvungen att ta tre eller fyra generationer oavsett vem som var president. Faktum är att jobbet fortfarande inte är slutfört.

Intuitionen säger att andra världskriget inte skulle ha inträffat om någon av de nio påstådda mordplanerna mot Adolf Hitler under 1930-talet (mestadels av tyskar) hade lyckats.

Realism säger att den extrema karaktären hos det fredsavtal som påtvingades de förlorande makterna efter första världskriget gjorde andra världskriget oundvikligt. Om inte Hitler, så Himmler eller Goebbels eller Göring. Om inte nazisterna, så någon annan högerextrem tysk grupp som söker hämnd för historiens "orättvisa".

Intuitionen säger att mordet på Robert F. Kennedy 1968, just när han såg ut att vinna demokraternas presidentnominering, var en tragedi som förlängde Vietnamkriget och öppnade vägen till makten för brottslingen Richard Nixon.

Realismen säger att Kennedy kanske inte skulle ha vunnit nomineringen, att han kanske inte skulle ha vunnit valet - och om han hade blivit president skulle det förmodligen ha tagit honom lika lång tid att hitta en ansiktsräddande väg ut ur Vietnamkaoset som det faktiskt tog Nixon. Visserligen skulle det inte ha blivit någon Watergate-skandal, men än sen?

Och tänk om lördagens kula hade träffat Donald Trump ungefär två fingrars bredd till höger och blåst skallen av honom? Halva USA:s befolkning skulle vara rasande och den andra halvan skulle vara hemligt lättad, men hur mycket skulle egentligen ha förändrats?

Det republikanska partiet i USA skulle fortfarande stå mycket längre till höger än för tio år sedan, och det är rent nonsens att tro att Donald Trump skulle vara den enda orsaken till denna glidning mot rå nationalism och populism.

Boris Johnson i Storbritannien, Jair Bolsonaro i Brasilien, Marine Le Pen i Frankrike, Narendra Modi i Indien och ett halvt dussin andra populistiska ledare har i åratal spridit liknande osanningar till liknande demografiska grupper i förnekbart partnerskap med samma nyliberala ekonomiska intressen: Donald Trump är inte unik och inte heller oersättlig.

Vi befinner oss just nu i vad som kan vara nyliberalismens höjdpunkt. Den började sin uppgång med valen av Margaret Thatcher i Storbritannien 1979 och Ronald Reagan i USA 1980, och under de följande fyra och ett halvt decennierna blev klyftan mellan de mycket rika och resten stadigt större nästan överallt.

Det fanns ingen som kunde bromsa innan denna process utlöste en stor politisk motreaktion, eftersom de globalt rika inte är så välorganiserade. Offren hade alltid möjlighet att rösta emot, men gjorde det oftast inte förrän skadorna blev alltför uppenbara för att kunna ignoreras. Det börjar hända nu.

I detta sena skede av cykeln måste taktiken med subtil vilseledning ge vika för nationalismens och populismens grövre distraktioner, och världens Trumps och Johnsons får sin tid på scenen. Men de är stereotyper som fyller roller, inte originella tänkare med verkliga planer.

Som ett antal personer har påpekat är kyrkogårdarna fulla av oumbärliga män.

Author

Gwynne Dyer is an independent journalist whose articles are published in 45 countries.

Gwynne Dyer