Det är en välkommen distraktion från de dagliga varningarna om en nära förestående rysk invasion av Ukraina, och det är ännu mindre troligt att den kommer att sluta i ett verkligt krig. Nordkorea provsköt sju olika missiler på en månad, USA:s president Joe Biden svarade med fler sanktioner mot Kim Jong-uns eremitstat och alla fick ut sina krigshästar för en rask travtur runt banan.

Verkligheten är dock att ingen i ledande ställning är det minsta upphetsad av denna lilla fram och tillbaka-växling mellan Pyongyang och Washington.

Medierna spekulerar i om Nordkoreas tester är avsedda att påverka det kommande sydkoreanska valet eller att locka Biden till ett toppmöte i Trump-stil, men det troligaste motivet är precis vad professor Kim sa att det var: en önskan att visa hur effektiva Nordkoreas missiler är. Ni vet, de som bär Nordkoreas kärnvapen.

Pyongyang har inte testat några kärnvapen sedan 2017, men tros ha 50-60 stridsspetsar vid det här laget. Det har inte heller testskjutit sina interkontinentala ballistiska missiler (de som kan nå var som helst i USA) sedan dess. Testerna i januari gällde "hypersoniska" missiler, missiler med "medelhög räckvidd", kryssningsmissiler och liknande hårdvara.

De flesta av dessa missiler kan förmodligen också bära kärnvapenstridsspetsar, men bara så långt som till Sydkorea eller Japan, USA:s lokala allierade. Det är en formidabel investering för ett litet, ganska fattigt land (samma befolkning som Australien, men en sjättedel av dess storlek) - men det är inte så extravagant när man betänker att alla dessa kärnvapen är avsedda att avskräcka Förenta staterna.

Ingen amerikansk diplomat eller militär kommer att offentligt erkänna att Nordkoreas rädsla för en amerikansk kärnvapenattack är berättigad, men de mer intelligenta inser att reglerna för kärnvapenavskräckning är exakt desamma för demokratiska stormakter och dvärgtyrannier. Om din fiende har kärnvapen måste du också ha det för att vara säker.

Både Saddam Hussein och Muammar Gaddafi lärde sig denna läxa på det hårda sättet, och Kim Jong-un har inte för avsikt att följa i deras fotspår. Folkets demokratiska republik Korea, som hans fideikommiss formellt kallas, har en militär konfrontation med Sydkorea som aldrig kommer att försvinna, eftersom de båda är en del av samma delade nation.

Nordkoreas armé är dubbelt så stor som Sydkoreas, trots att Sydkorea har dubbelt så stor befolkning och tio gånger större rikedomar. Sydkorea håller sin militär liten eftersom man i slutändan kan förlita sig på att den amerikanska allierade skyddar landet - och den amerikanska allierade har kärnvapen och en bevisad vilja att använda dem.

Ur Pyongyangs perspektiv är amerikanska kärnvapen ett dödligt hot, och ingen kan övertyga den nordkoreanska regimen om att de aldrig skulle användas mot den om den inte angrep först. Amerikanerna skulle inte avstå från kärnvapen om Kina och Ryssland gav sådana löften, och de skulle inte heller tro på USA:s ord. För mycket står på spel för att ta en chansning.

Detta är kärnvapnens universella dilemma. Nordkorea har lika stor rätt att oroa sig för det som USA, och landet kommer aldrig att ge upp sina egna kärnvapen så länge den nuvarande konfrontationen på Koreahalvön består. (71 år och alltjämt.)

Alla möten eller "toppmöten" mellan amerikanska och nordkoreanska diplomater eller ledare kommer att drivas av Nordkoreas eviga önskan att få ett slut på FN:s och USA:s handelssanktioner och/eller USA:s fruktlösa strävan att få Kim att gå med på unilateral kärnvapennedrustning. Ingetdera kommer att ske, men det finns ingen kris heller.

Den nordkoreanska regimen är ond, men den är inte galen. En någorlunda stabil kall fred har rått på halvön sedan Koreakriget avslutades 1953, som sedan det första nordkoreanska kärnvapentestet 2006 garanteras av den ömsesidiga kärnvapenavskräckningen mellan USA och Nordkorea. Det finns inget akut behov av att "fixa det" eller "stötta upp det" nu.

Förenta staterna kan inte förmå sig att offentligt erkänna detta faktum, men Pentagon och utrikesdepartementet accepterar privat att det vid det här laget är den sedan länge etablerade verkligheten i förhållandet mellan USA och Nordkorea.

"De förstår mycket väl betydelsen av att flytta uppåt i räckvidden", sade en högt uppsatt tjänsteman i Biden-administrationen på söndagen, och erkände underförstått att nordkoreanerna inte hade testat några nya missiler som kunde slå mot det amerikanska hemlandet. Det finns verkligen en ömsesidig förståelse. De kan bara inte tala om det.

Author

Gwynne Dyer is an independent journalist whose articles are published in 45 countries.

Gwynne Dyer