Detta har dock gett västvärldens politiker ett allvarligt obehagligt uppvaknande. Nu försöker de att få en snabbkurs i hur man formulerar en sammanhängande energipolitik. För låt oss inse att Net Zero aldrig skulle fungera trots goda intentioner. Lagen om oavsiktliga konsekvenser har trätt i kraft.

Inom mindre än en månad efter Rysslands intrång i Ukraina har redan ett antal europeiska ledare skyndsamt tagit avstånd från den en gång heliga graalen Net Zero. De tvingas att snabbt ompröva sina respektive ståndpunkter när det gäller energisäkerhet. Om de inte gör det - släcks lamporna.

Till skillnad från den berömda leoparden kan politiker byta fläckar, vilket gör dem mer likartade med kameleonter. Jag inser naturligtvis att det rör sig om omständigheter som saknar motstycke, men Net Zero hade nästan fått en kultförklaring. Det hade blivit en inrotad doktrin som genomsyrade som en god marinad. Om någon person i Storbritannien eller någon annanstans i västvärlden vågade vädra ett ord av tvivel om Net Zeroism, riskerade de att bli utstötta.

Jag "förnekar" inte på något sätt någonting. Klimatförändringarna är verkliga. Jag förstår det. Alla som är välsignade med ögon och öron förstår hur brådskande det är att ta itu med klimatfrågorna. Att minska mängden skadliga gaser som pumpas ut i atmosfären som vi ALLA andas kan bara vara positivt. Vad vi framför allt har behövt är en ärlig och rationell debatt om detta.

Vissa av de åtgärder som hittills har vidtagits har varit mer än löjliga. Till exempel har västvärlden exporterat en stor del av sina tillverkningsutsläpp till Fjärran Östern. Politiker från västvärlden hade den oförskämda fräckheten att påpeka hur fantastiskt ren VÅR luft och VÅRA floder hade blivit medan städer som Peking kvävdes i plymer av bitter smog, som till stor del genererades av produktionen av förbrukningsvaror från västvärlden. Jag har aldrig ansett att det är alltför svårt att se skillnaden mellan verkliga åtgärder för att hjälpa till att lösa våra klimatproblem och uppenbara dygdssignaler, där det senare är lika värdelöst som en trebent åsna på Aintree Grand National.

Den brittiska regeringen håller på att se över sin inställning till den svåra frågan om inhemsk olje- och gasproduktion. Det tycks råda konsensus över partigränserna med sällsynta uppvisningar av Westminster-solidaritet. Så mycket att det snart kan bli svårt att hitta någon politiker som vill erkänna att han eller hon någonsin har sagt "amen" till det länge hävdade idealet att delegera vår energisäkerhet till despoter som Putin. Politiker i hela västvärlden har insett att vi är begränsade av Kremls strypgrepp. Det är svårt att se en utväg utan att orsaka ännu större självskador.

Oavsett vad man tycker om USA:s förre president Donald Trump var han inte sen att identifiera den enorma dårskapen med att ge upp Amerikas energisäkerhet. Han hävdade att Net Zero inte kan uppnås om eller tills inhemsk energi kan ersättas med verkligt livskraftiga alternativ. Alternativ som skulle kunna kontrolleras helt och hållet av amerikanska händer, inte av aggressiva utländska regimer som faktiskt trivs med att utlösa geopolitisk instabilitet. Vi kan se hur detta scenario utspelar sig just nu. Putins krig har drivit upp grossistvärdet av rysk olja och gas till ett värde av cirka 350 miljarder pund per dag. För Putin är detta lika med en militär offensiv i Ukraina som man kan betala med en gång.

I själva verket kommer de utvecklade länderna (och även utvecklingsländerna) att fortsätta att behöva olja och gas under flera decennier framöver. Gasen står för nästan hälften av all vår energi, vare sig det gäller transporter, uppvärmning av våra hem, industriella behov eller elproduktion. Förnybara energikällor i form av sol-, vind- och vattenkraft genererar för närvarande bara omkring 5 procent.

Även om vi skulle lyckas byta ut alla våra fordon mot elbilar till 2050 måste vi ändå kraftigt utöka vår produktionskapacitet för att klara av det enorma tryck som laddningsstationer för elbilar kommer att innebära på elnätet. Enbart förnybara energikällor kommer inte att kunna möta sådana enorma framtida krav. Frågan är vad som händer om vi drabbas av långvariga antikykloner och vinden slutar blåsa. Eller om vi får långvariga perioder med solfria dagar. I Storbritannien och Irland krävs det inte mycket fantasi för att föreställa sig dystra, solfattiga dagar.

Saken är den att tekniken har utvecklats med stormsteg under de senaste åren. Ny teknik gör det nu möjligt att utvinna naturgas ur skiffer på ett ekonomiskt lönsamt sätt. De brittiska öarna har enorma reserver som beräknas vara värda två biljoner pund. Bowman-skiffern i Lancashire är känd för att vara en av de rikaste skiffergasreserverna som någonsin upptäckts, men den förblir outnyttjad främst på grund av att successiva regeringar har kapitulerat inför den lokala NIMBY-brigaden med sina protestbannor, högafflar och kvastskaft. Röster räknas mer än energisäkerhet, verkar det som.

De politiska attityderna till energisäkerhet har dock förändrats långt innan Putin invaderade Ukraina. Det fanns en kris för levnadskostnaderna som var överhängande i månader. Hushållens energiräkningar förutspåddes skjuta i höjden så snart våra belägrade ekonomier gradvis skulle ta sig ur de långvariga COVID-inducerade låsningarna. På grund av detta kommer politikerna att ha mycket svårt att övertyga allmänheten om att alla våra nuvarande energisvårigheter kan tillskrivas knappa utländska leveranser. Successiva regeringar har varit ovilliga att utnyttja enorma skiffergasreserver av rädsla för att stöta bort några griniga potentiella väljare.

Vissa skulle vilja hävda att höga olje- och gaspriser stärker argumenten för vindkraftsanläggningar till havs. Men vindkraft är i sig självt inte ett verkligt livskraftigt alternativ. Vindkraft är opålitlig och kräver stora reserver av fossila bränslen som backup. Andra skulle kunna hävda att skiffergas inte kan utvinnas tillräckligt snabbt för att lindra den nuvarande bristen och att brittisk skiffergasproduktion inte på egen hand skulle sänka grossistpriserna. Ändå har USA:s skiffergas mer än halverat sitt värde på mindre än tio år. De amerikanska priserna förblev relativt låga medan de europeiska priserna ökade mer än sex gånger.

Det finns alltså stora fördelar med att utvinna skiffergas. Om det görs på rätt sätt kan det skapa många välbetalda arbetstillfällen. En annan viktig fördel är att värdet av produkten skulle generera enorma skatteintäkter i stället för att stora mängder pengar går till Putins feta krigskassa.

Naturligtvis inser vi alla att skiffergas är en annan ändlig råvara, men det är inte riktigt poängen just nu. Skiffergasen kan nämligen bli den kortsiktiga lösning som ger oss den tid som behövs för att avvänja oss från rysk energi.

Vad vi verkligen aldrig mer får göra är att luta oss tillbaka och se på när stora delar av vår viktiga nationella infrastruktur säljs ut till högstbjudande. Om vi gör det kan vår energisäkerhet så småningom hamna i händerna på ännu fler stora utländska konglomerat, som ofta påverkas av klart ovänliga regimer. Om vi inte undersöker dessa frågor noggrant, opartiskt och logiskt kommer vi att fortsätta att smaka på de bittra frukterna av våra dumheter.

Sammanfattningsvis kan man säga att inget enskilt territorium längre har råd att äventyra sin energisäkerhet. Putin kan man aldrig mer lita på, och det kan man inte heller lita på många andra regimer som har förmågan att hålla oss alla som gisslan.

Author

Douglas Hughes is a UK-based writer producing general interest articles ranging from travel pieces to classic motoring. 

Douglas Hughes