I en regional rapport om Europa konstaterar Internationella valutafonden (IMF) att fastighetsmarknaderna visar allt tydligare tecken på övervärdering i hela regionen och pekar på fem länder som exempel på detta scenario.
"Huspriserna har fördubblats sedan 2015 i Tjeckien, Ungern, Island, Luxemburg, Nederländerna och Portugal", står det i rapporten.
IMF:s experter påpekar att "sedan pandemin har divergensen mellan huspriser och inkomster, och mellan huspriser och hyror, ökat ytterligare".
Enligt Bretton Woods-institutionens redovisning ligger förhållandet mellan huspriser och inkomster för närvarande mer än 30 procent över de långsiktiga trenderna, medan förhållandet mellan huspriser och hyror "också vida överstiger historiska normer, även i ekonomier i Nordeuropa eller europeiska tillväxtländer".
IMF anger i detta avseende att empiriska modeller pekar på en övervärdering på 15-20 procent i de flesta europeiska länder, men eftersom bankhyrorna fortfarande stiger och realinkomsterna drabbas av inflationen har "huspriserna nyligen sjunkit på många marknader".
I samma analys påpekas också att ökningen av levnadskostnaderna och bankens fördelar av husen "tänjer" familjebalansen, som kan försämras ännu mer om fler negativa chocker inträffar.
I ogynnsamma scenarier med högre levnadskostnader och högre förmåner kan omkring 45 procent av hushållen och mer än 80 procent av hushållen med låga inkomster drabbas av större ekonomiska svårigheter.
Ändå anser IMF att "effekterna på bankernas balansräkningar i allmänhet bör vara begränsade", men anser att denna "bild blir mörkare vid en kombination av chocker, inklusive en större korrigering av huspriserna".
"Enligt Common Equity Tier 1-standarden skulle kapitalminskningen till följd av ökningen av hushållens skuldutfall inte överstiga 100 räntepunkter i de flesta länder, men en 20-procentig avmattning på bostadsmarknaden skulle öka förlusterna till ett intervall på 100-300 räntepunkter, med de syd- och östeuropeiska länderna som de hårdast drabbade", tillägger.
I detta scenario kan sådana förluster leda till strängare kreditstandarder, vilket ökar antagandena och negativa cykler mellan bankernas balansräkningar, fastighetspriser (och andra tillgångar) och den reala ekonomin.