Vad hände med de stora gamla Fordarna?

Det kommer utan tvekan att bli en hel del "smackande läppar", för att inte tala om en del hummande och hurrande när ett gäng förväntansfulla matgäster bläddrar över de lockande sidorna. Det var ungefär så det brukade vara när Ford försåg sina kunder med en glansig broschyr som visade upp hela sitt bilsortiment på 1970-talet.

Fiesta MK1

Till att börja med, vad sägs om en läcker liten Fiesta MK1? Här hade vi ett lätt, luftigt och kalorisnålt erbjudande som var fräscht och tilltalande. Den hjälpte oss att börja med Fords sortiment i mitten av 1970-talet. Hungrigare matgäster kanske valde den ständigt populära men mer omfattande Ford Escort, komplett med en komplett lista över frestande tillbehör. Någon med en mer sofistikerad smak kanske helt enkelt hade kastat försiktigheten mot vinden och "satsat på det" genom att välja en kryddig Ford Capri. Andra kanske var mer benägna att välja ett mycket enklare men helt hälsosamt bröd och smör-erbjudande, och det var där Cortina-modellserien kom in i bilden. Cortina erbjöd ärligt värde för pengarna, vilket aldrig gick fel bland Fords kräsna 1970-talskunder. Slutligen fanns det också en del oförfalskad dekadens i form av Ford Granada. Här hade vi en hel bankett i ett och samma paket. En riktig festmåltid. En buffé där man kan äta så mycket man vill, med massor av läckra godsaker för att tillfredsställa alla.

Tyvärr finns det numera en anmärkningsvärd frånvaro på Ford-menyn. Och det är det stora flaggskeppet Ford. Så, vart har de alla tagit vägen?

Numera verkar resten av Ford-utbudet vara fullt närvarande och korrekt. Fiesta överlever än i dag, liksom Focus (som ersatte Escort förstås). Cortinas efterföljare, Ford Mondeo, finns fortfarande kvar, men tillverkningen kommer att upphöra i år, vilket innebär slutet på en 60-årig modelllinje.

Flaggskeppsmodell

Det måste sägas att det numera finns en förbryllande mängd sidobeställningar tillgängliga, till exempel Ford Kuga och några andra. Så det största hålet i Fords sortiment är den stora flaggskeppsmodellen.

Ford har tillverkat ledarbilar sedan urminnes tider. De började som Ford Z-bilar. De var de stora Zephyrs och Zodiacs från förr. Consul-märket fanns under vissa årsmodeller som en mindre specificerad version av Zephyrs och Zodiacs.

Fords berömda "Z"-bilar började tillverkas 1950 och fanns i olika utföranden (MK1 till MK4). År 1972 kom Ford Granada MK1 ut på marknaden. Zephyrs och Zodiacs hade sett många utvecklingar sedan deras första inkarnation 1950, inklusive införandet av bakre skivbromsar som standard på MK4:orna 1966. MK4:orna fick också Fords nya V6 "Essex"-motor som fördes över till MK1 Granada efter att ha modifierats med tiden.

Ford Granada MK1 från 1972 blev en omedelbar succé. Motorkunniga experter älskade den. Många jämförde Fords senaste lyxmetall med några av sina tyska rivaler. 1972 såg den nya Granada fräsch, modern och avancerad ut och hade mer än bara en antydan till amerikansk "cool".

Mekaniskt sett använde det första brittiska sortimentet Ford Essex 2,0-liters V4- och Essex V6-motorn som fanns tillgänglig med antingen 2,5 eller 3,0 liters kapacitet. Essex V4-motorn på 2,0 liter ersattes senare 1974 av den fyrcylindriga "Pinto"-motorn på 2,0 liter (TL-serien) med fyra cylindrar i rad. Olika motorer erbjöds för europeiska kunder, vilket återspeglade olika skattelagstiftningar i de olika territorierna. Märkligt nog gick Ford emot trenden med MK1 Granada genom att avstå från den bakre bromsskivkonfiguration som hade monterats som standard på Zephyr och Zodiac MK4. MK1 Granada återgick till bakre bromstrummor, vilket verkade vara ett steg bakåt i tiden.

Granada MK1

Granada MK1 fanns som en fyrdörrars limousine, en femdörrars kombi och en tvådörrars fastback coupé. Den tidiga coupéversionen (1972-73) hade en kurvig "koksflaskestyl". År 1974 reviderades coupén med rakare linjer. Den reviderade coupén med raka linjer och bakre vingar såldes endast i 3.0 Ghia-utförande i Storbritannien, medan den på andra håll i Europa tillverkades även i andra utrustningsnivåer. Exakt samma motoralternativ som monterades i salongsvarianterna fanns tillgängliga i coupéer utanför Storbritannien.

Efter några designjusteringar på vägen ersattes MK1 Granada av MK2 i augusti 1977. Den nya raka Granada MK2 var i huvudsak en omarbetning av den tidigare modellen. Nya yttre paneler gjorde att Granada överensstämde med Fords nya designidé. Den återspeglade stilen som redan hade setts på Cortina MK4 och Fiesta MK1. De bakre panelerna på MK2 Granada kombi var dock praktiskt taget oförändrade jämfört med MK1 - med undantag för några mindre detaljer.

Tekniken var också ganska likartad. De största skillnaderna var tillgången till "Köln" V6-motorer. Dessa enheter fanns i 2,0-liters, 2,3-liters och 2,8-liters kapacitet. Nya funktioner som luftkonditionering och bränsleinsprutning fanns tillgängliga, men endast i de mer exklusiva 2,8-litersversionerna.

Efter många ändringar och uppgraderingar av Granada MK2 upphörde den 1985 och gav plats för en tredje generation. MK3 var den första europeiska serietillverkade bilen som hade antispärrbromsar (ABS) som standard i hela serien.

MK3-motoralternativen omfattade den numera välkända Pinto-motorn i 1,8-liters- eller 2,0-litersutförande. De numera åldrande Köln V6-motorerna fördes över från den tidigare serien, men deras användning var ganska kortvarig eftersom en ny toppmodell introducerades 1991. Detta var den superlena Granada Scorpio 24-ventiliga fyrkammarmotorn. Den hade en 2,9-liters V6 Köln-motor som hade förstärkts av Cosworth Engineering.

MK3 var det sista exemplaret som bar Granada-märket. Namnet ändrades helt och hållet till Scorpio 1994. Scorpio utsattes för en kontroversiell omdesign som ansågs ful och visade sig vara mycket impopulär trots att dessa bilar hade några av de mest överdådiga läderinteriörerna som fanns tillgängliga. Dessa interiörer fanns i modellen "Ultima" som inkluderade superlyxiga elektriskt justerbara baksäten. Scorpio togs slutligen ur produktion 1998, vilket avslutade en 48 år lång historia.

Vid den här tiden hade Ford förvärvat Jaguar Cars och senare Volvo. Pengarna användes för att utveckla den amerikanska Ford Lincoln-baserade Jaguar S-Type och senare Volvo S80. Dessa två bilar gjorde att Ford inte behövde beställa ännu ett premiumfordon som i slutändan skulle ha konkurrerat med deras eget befintliga produktsortiment.

Så nästa gång du bläddrar igenom en Ford-broschyr kommer kanske toppmodellen fortfarande att saknas. Men jag har en smygande känsla av att topplatsen snart kommer att upptas av Mondeo MK5:s ersättare 2022, som lovar att bli en rejäl SUV-crossover. Kanske är vi inte helt klara med våra stora saftiga Fords ännu trots allt? Vi får vänta och se!

Douglas Hughes is a UK-based writer producing general interest articles ranging from travel pieces to classic motoring. 

Douglas Hughes