Man kan skylla på de buddhistiska extremisterna i den singalesiska majoritetsbefolkningen som ledde de första pogromerna mot den tamilska minoriteten 1958, eller på det marxistiska uppror som bröt ut 1971 (30 000 döda) och återupptogs 1987-89 (60 000 döda), eller på de regeringsstödda attackerna mot tamiler som inledde det 26 år långa inbördeskriget 1983 (100 000 döda).

Eller så kan du välja massakrerna på tamiler som avslutade kriget 2009 och förde Rajapaksa-klanen till makten, eller de vilseledda singalesiska buddhister som fortsatte att rösta på Rajapaksas även när de plundrade ekonomin, eller den ekonomiska kollapsen 2019-2022 som gjorde att till och med mat och mediciner blev otillgängliga för en stor del av befolkningen.

Det slutade med en icke-våldsrevolution som avsatte Rajapaksas, och sedan ett kort intervall 2022-2024 då en mer eller mindre opolitisk regering förhandlade om lån från Internationella valutafonden och gjorde upp med sina största fordringsägare. Men det utbrutna lugnet kanske inte varar.

Åtstramningarna tynger en utfattig och desillusionerad befolkning, och i valet i söndags röstade de fram ett marxistiskt parti till makten. Det är samma marxistparti som startade terroristupproren 1971 och 1987, även om den nuvarande ledaren och Sri Lankas nye president, Anura Kumara Dissanayake, svär på att det kommer att bli annorlunda den här gången.

Han kommer definitivt inte att starta ett nytt uppror, eftersom han redan har makten via valurnorna. Dessutom var just den formen av "kamp" en artefakt från 1960- och 70-talen och är nu mycket omodern. Det som oroar Sri Lankas många fordringsägare är de löften som gjorde att han blev vald.

Dissanayakes parti, Janatha Vimukthi Peremuna (Folkets befrielsefront), är vad man kan förvänta sig av ett sedan länge etablerat marxist-leninistiskt parti som har vuxit ifrån sin tidiga entusiasm för väpnad revolution men som fortfarande håller fast vid sina "socialistiska" kärnvärden.

Det brukar betyda låga skatter, subventioner till de fattiga (praktiskt taget alla i Sri Lanka för närvarande) och ett starkt statligt ingripande på marknaden. Dissanayakes manifest kräver skattesänkningar och omförhandling av villkoren för en skuld på 25 miljarder dollar, och det oroar förståeligt nog fordringsägarna.

Ingen vet hur framtiden kommer att se ut, men så här kommer det sannolikt att gå de närmaste åren. Dissanayake kommer inte att få bättre villkor på Sri Lankas skuld när han samtidigt sänker skatterna och höjer välfärdsutbetalningarna. Han kommer förmodligen att behöva börja trycka pengar igen (inflationen är för närvarande under kontroll) för att ens täcka hälften av sina löften.

Det enda sättet för honom att vinna makten den här gången är att en förtvivlad och desillusionerad väljarkår var villig att satsa på ett parti som inte redan hade misslyckats. (JVP fick bara 3% av rösterna i det förra valet 2019, men 46% den här gången). Om Dissanayake inte kan hålla sina löften, vilket är alltför troligt, kan ilskan och våldet komma tillbaka.

Men varför är Sri Lankas postkoloniala historia så arg och våldsam? Ingen av de fem stora efterföljarstaterna till det brittiska imperiet i Sydasien (Indien, Pakistan, Bangladesh, Nepal och Sri Lanka) har ett helt fredligt förflutet, men ingen kan jämföras med Sri Lanka när det gäller ihållande, storskaligt våld under fem decennier.

Det är på modet att skylla på det brittiska imperiet, eftersom de brittiska koloniala administratörerna föredrog att anställa och befordra medlemmar av den tamiltalande hinduiska minoriteten (15 procent av befolkningen) snarare än medlemmar av den starkt nationalistiska singalesisktalande buddhistiska majoriteten. Detta ledde till förbittring hos majoriteten, vilket ledde till antitamilskt våld, etc., etc.

Men detta är verkligen en otillräcklig förklaring till att massmord på tamiler av singalesiska mobbar, poliser eller soldater är ett återkommande inslag i Sri Lankas historia efter självständigheten.

Det troligare svaret är att buddhistiska samhällen i södra och sydöstra Asien känner sig belägrade även när de är i majoritet, och slår till mot samhällen med andra trosuppfattningar som egentligen inte utgör något hot mot dem.

Det är inte bara Sri Lanka. Tänk på det brutala beteende som Burmas buddhistiska majoritet har visat upp mot landets 4-procentiga muslimska minoritet, rohingyerna. De flesta av de överlevande bor nu i flyktingläger i Bangladesh.

När ett visst beteendemönster verkar oförklarligt är det verkliga skälet ofta historiskt. Buddhismen kom att dominera Indien och större delen av Syd- och Sydostasien under 500 f.Kr-500 e.Kr, men reducerades sedan till en liten minoritet av troende under de följande tusen åren genom att den gamla religionen hinduismen återuppstod och den nya religionen islam kom.

Ett så stort nederlag kan lämna bestående ärr. Det kan ha lämnat en övertygelse som är djupare än ord i de få kvarvarande buddhistiska länderna om att de för alltid riskerar att på något sätt ersättas av "fienden" mitt ibland dem. Ta minoriteten innan de blir majoriteten.

Jag gillar inte den här hypotesen, men jag misstänker att den kan vara sann.

Author

Gwynne Dyer is an independent journalist whose articles are published in 45 countries.

Gwynne Dyer