Skatan visade mig vägen genom ekskogen, svepte ner från höga grenar och skällde ut mig om jag slöade. Kajfåglar förhalar inte. De är upptagna fåglar och måste snabbt få dig på rätt väg så att de kan gå tillbaka till sina hemliga vägar, utan att bli iakttagna.
På våren fylls dessa skogar av ljudet från gökar och hoar och även i sommarens sken utstrålar de en känsla av att tiden, om än inte precis står stilla, känns böjlig eller elastisk, där århundraden blir sekunder och minuter varar för evigt, båda på samma gång. Platserna för neolitiska bosättningar längre upp på kullen bidrar bara till intrycket av förskjuten tid.
Författare: Fitch O´Connell;
Spår på jorden
Bortom ekskogen går en bred upptrampad jordväg som leder upp till toppen ovanför Perraço. På vägen passerar den ett halvt dussin tumuli, i vardagligt tal kända som mamoas. Under den sena neolitiska perioden var det brukligt att begrava kropparna av dem som ansågs värdiga i gigantiska högar som uppfördes nära huvudgator, så spåret jag gick på hade trampats av andra fötter i minst fem tusen år, förmodligen mycket längre. Det är svårt att inte förundras över att plötsligt finna sig vara en medresenär med sina förfäder. Tidsresor har aldrig känts så enkla.
Att försöka upptäcka de oupptäckta gravhögarna var däremot något helt annat i detta kuperade och skogstäta land. Kartorna visade den ungefärliga platsen för ett halvt dussin gravhögar men själva upptäckten var en gömd till ingenting, om inte trasiga byxor och taggiga händer räknas som något. Men på sätt och vis kanske det inte spelade någon roll alls, utan det var själva sökandet som var det viktiga. Det fanns plötsliga solfyllda gläntor - dappled glades, inte mindre - konstiga fläckar av galet färgade lavar, halvbegravda stenar som kanske eller kanske inte hade varit överliggare, branta hummocks kvävda av vegetation, konstiga fördjupningar i marken.
Författare: Fitch O´Connell;
Vad var det som drev mig att faktiskt hitta en mamoa? Förmodligen samma fascination som jag brukade få som barn i den historiska stad där jag växte upp, där jag då och då funderade över en stenristning från renässansen. Jag lät fingret glida över det fina mejselarbetet av någon hantverkare som hade stått på exakt samma plats och arbetat nästan ett halvt årtusende tidigare och försökte göra en koppling. Lyckades jag, då som barn, eller senare, på den portugisiska kullen? Vem vet, vem vet?
Klippiga höjder
På Monte Galegos klippiga höjder finns det inget av den forntida bosättningen att se för det otränade ögat, men bevisen finns där ändå - pilspetsar, keramikskärvor, rester av eldstäder - allt inom en naturlig cirkel av stora klippor. Många kullar i närområdet var hem för människor under senneolitikum och tidig kalcolitikum. De var utan tvekan lätta att försvara, dalarnas rika åkerjord och överflödet av vatten var starka attraktioner. Monte Galego ligger på en vattendelare mellan två flodsystem, där bäckar i söder rinner ner till floden Tâmega och vidare till Douro, medan de i norr matar Rio Ave, som hittar havet vid Vila do Conde.
Författaren: Fitch O´Connell;
Jag hade inte förväntat mig att möta några vilda djur, men jag har en pinne med mig för säkerhets skull. Vildsvin kan fortfarande vara ett hot i de här trakterna men förvildade hundar är mer troliga, som en skugga av de vargar som strövade omkring här för inte så länge sedan. Inga kajor skrämde upp mig på kullen, men en iberisk hackspett hade mycket att säga till om. När jag gick ner i dalen tänkte jag på att det var mycket troligt att många av invånarna i de närliggande byarna härstammade direkt från dem som en gång bodde i bosättningen på kullen och som begravde sina värdigheter i stora jordkammare. Med detta i åtanke var det svårt att inte kasta en andra blick på den gamle mannen som röjde död ved på ett fält. Jag visste inte vem han var och jag talade inte med honom, så det var lättare för mig att lägga hela historien om mänsklig bosättning i den här dalen på hans axlar. Vad jag var säker på var att han tillhörde en generation som är helt i samklang med den mark de arbetar på.
Författare: Fitch O´Connell;
Min bortgångne svärfar var en sådan man: en man fylld av kunskap om sin naturliga omgivning men utan sentimentala eller romantiska föreställningar om den; en källa till praktisk visdom och djupt rotade färdigheter. Liksom ljusföroreningar skymmer vår intimitet med resten av kosmos, kväver våra maskinstyrda liv vår relation till den naturliga världen och gör vår kunskap om den ytligare. En sorg i tiden är den outsägliga känslan av att mycket av denna visdom snart kommer att gå förlorad. Jag misstänker att den äldre okända bonden som rensar sin åker med en kratta har mer gemensamt med de gamla som en gång bodde på kullen än han har med de flesta av sina yngre samtida.
Fitch is a retired teacher trainer and academic writer who has lived in northern Portugal for over 30 years. Author of 'Rice & Chips', irreverent glimpses into Portugal, and other books.