Jag kan inte stå ut med rundturer. Jag föredrar att lära känna platser och se vad som finns bortom de vanliga hindren i de allestädes närvarande turiststråken, även om jag gärna tar del av de många bekvämligheterna på stora orter när jag känner för det. Vem njuter inte av att kliva ut ur en hotellfoajé direkt ut på en livlig gata fylld av otaliga kaféer, barer och restauranger?

Innan jag besökte Portugal för första gången var jag intresserad av att utforska Irland (främst republiken i motsats till norr). Jag började runt Dublin och gav mig sedan iväg för att utforska County Wicklow (Irlands "trädgård"). Jag avgudade de karga Wicklowbergen och de otroliga vyerna som ibland till och med gav glimtar av Snowdoniabergen på andra sidan Irländska sjön, hemma i mitt hemland Wales. Därefter upptäckte jag västra Irland, Ring of Kerry, Killarney, Dinglehalvön och de härligt skrämmande klipporna vid Eiréanns västra stränder. Detta är den enda plats som jag har besökt där de uppvirvlande haven är ännu vildare och mer förbjudna än de på Portugals silverkust.

Första smakprovet

Mitt första smakprov på Portugal var från sätena i klassiska Volvos, nämligen en 144 och senare en PV544. Den utlandsboende ägaren hade mycket speciella och mycket starka åsikter om vad som var bra och vad som inte var så bra med Portugal. Han skräddarsydde våra resor så att vi särskilt undvek de mer turistiska portugisiska enklaverna och gjorde sitt yttersta för att presentera Portugal på ett autentiskt sätt. Alla ställen där det fanns många britter (utflyttade eller andra) verkade finnas med på hans lista över "platser att undvika"! Detta innebar att mina första smakprov på Portugal var tydligt lantliga och ganska rustika till sin natur. De platser vi besökte verkade vara långt ifrån Algarve, särskilt när vi färdades över de varma, skimrande slätterna i Alentejo i 50 år gamla Volvos som inte hade någon luftkonditionering!

Jag uppskattade verkligen dessa "autentiska" första upplevelser av Portugal. Jag måste erkänna att det alltid roade mig när min vän och jag alltid tycktes stöta på vår beskärda andel britter, oavsett vart vi åkte i Portugal! Detta scenario tydde på att min gamle kompis inte hade flyttat tillräckligt långt bort från det kära gamla Blighty för att permanent bli av med de människor som han erkände att han hade flyttat till Portugal för att undvika! Kanske hade Amazonas djupaste hålor varit mer lämpliga för honom?

Verkligen autentisk

Jag antar att min första verkligt autentiska smak av det portugisiska livet kom, på ett perverst sätt, den dag då min hyrbil gick sönder strax utanför en mycket lantlig by som heter Pé da Serra i Alentejo-regionen. Efter att ha rest mycket runt i Portugal i 50-åriga Volvos blev jag till slut besviken på en fyra månader gammal Jeep Grand Cherokee med en mycket grovt klingande diff. Men upplevelsen blev inte negativ. Berättelsen förvandlades till ett möte med några mycket hjälpsamma och gästvänliga lokalbefolkningen som var själva sinnebilden av portugisisk "kyla".

"Lugna dig, du får snart ordning på din bil", förklarade en äldre herre som hade tittat på när jag irriterat gick upp och ner på den smala kullerstensgatan och kämpade för att få ett svar från panncentralen i Lissabon. "Titta, vi har gott om god mat, god kall öl och massor av anständigt Alentejo-vin, du kommer inte att gå under." Han skrattade, innan han ropade till ett gäng killar som jag hade lagt märke till och som rörde sig under en korrugerad veranda i anslutning till en rad vitkalkade stugor: "Ge den här killen en kall mini!". Plötsligt hade jag en flaska Super Bock i handen och kände mig inte längre lika strandad.

Inget slöseri med pengar!

Den "rikliga mängden god mat" visade sig vara ett mycket nyss slaktat lamm och en lika nyligen avliden tupp som uppenbarligen aldrig mer skulle störa någons morgonsömn. De fyra killar som stod och snurrade runt under verandan höll på med olika delar av slaktprocessen. Inget verkade gå till spillo. Till och med slaktavfallet fördelades mellan dem i plastpåsar från stormarknaden. Andra saker slängdes i en stor aluminiumgryta och kokades upp tillsammans med lök, örter och grönsaker för att skapa en riklig buljong.

I ett annat hörn kokade en stor gryta med långkornigt ris. På en stor metalltallrik låg några bitar av stekt fett kött (förmodligen lamm). Jag tittade på när köttet försiktigt placerades i grytan med rykande varmt ris tillsammans med generösa handfull nyhackade örter. Allt avslutades med en slags tunn sås som gjordes i en metallkanna av tuppens blod, lite av den kokande buljongen, en kopp rödvinsvinäger och ytterligare några nyhackade örter. Det luktade fantastiskt.

"Den äkta varan"

"Du kan lika gärna ta lite vin, du ska ingenstans i dag Amigo", sa den massiva killen som hade stått för det mesta av matlagningen. "Du kommer inte att hitta mat eller vin som detta i Lissabon!" skämtade han, "Det här är den riktiga varan, det är vad vi riktiga portugiser äter och dricker. Vi behåller alla de bästa sakerna för oss själva precis HÄR där allt produceras!" Alla skrattade och höll med om att jag inte skulle åka någonstans i närheten av Lissabon förrän tidigast i morgon bitti, inte för att jag hade planerat att åka någonstans i närheten av Lissabon. De antog att jag var från huvudstaden och jag hade helt enkelt inte hjärta eller lust att rätta dem.

Innan den stora grytan med kött och ris kom till bordet, kom en stor rund (svampkaksstorlek) portion ost fram tillsammans med ett nybakat (varmt) portugisiskt bröd.

"Det är getmjölksost som jag gjorde tidigare! Den är mindre än en timme gammal", sa kocken. Jag kommenterade att den påminde mig om indisk paneer. "Precis", log han, "det är som paneer av en mycket god anledning eftersom det är vi portugiser som introducerade denna typ av osttillverkning för indierna i Bengalen. I Indien använder man buffel- eller komjölk, men här i Portugal använder vi fortfarande lokal getmjölk och ibland även fårmjölk. Smaka på den, den har en skarpare och fräschare smak än paneer. Den är också sötare. Vi droppar den till och med med rinnande honung till frukost. Den är mer portugisisk än gamla João där borta." Han pekade på en gammal gubbe som försiktigt tog sig uppför gatan för att ta del av denna manliga festmåltid. João var 92 år gammal.

När kvällen gick framåt tappade jag räkningen på hur många flaskor vin vi delade, men ingen räknade. Risrätten kanske låter enkel men smakerna var subtila, komplexa och helt utsökta. Vi avslutade kvällen med portvin och Medronho. Vi konstaterade alla att allt vi hade gått miste om under vår samling med enbart män var lite exotiskt brasilianskt kvinnligt sällskap!

Trots att min hyrbil var utbytt vid lunchtid följande dag stannade jag kvar i denna vackra by i ytterligare två dagar. Det var ett verkligt minnesvärt smakprov på livet på den portugisiska landsbygden.

Author

Douglas Hughes is a UK-based writer producing general interest articles ranging from travel pieces to classic motoring. 

Douglas Hughes