En andra chans för Sydafrika?

Det tog så lång tid eftersom hans African National Congress inte hade någon erfarenhet av att skapa koalitioner. Det behövdes aldrig. Ända sedan slutet på apartheid (den vita minoritetens styre) för trettio år sedan har ANC vunnit en klar majoritet i varje val, bildat varje regering och styrt ensamt.

Den här gången fick ANC bara 40 procent av rösterna, och ärligt talat förtjänade man inte ens det. Den officiella sydafrikanska statistiken är bristfällig (vilket alltid är ett dåligt tecken), men 45 procent av de yngre sydafrikanerna är arbetslösa. Bruttonationalprodukten per capita har faktiskt sjunkit med en fjärdedel under de senaste femton åren. Detta är en ekonomisk kollaps i slowmotion, och det är ANC:s fel.

Kanske hade det inte behövt vara så. Ekonomin växte i rimlig takt under presidenterna Nelson Mandela och Thabo Mbeki, men under Jacob Zuma 2009-2018 föll den utför en klippa och befinner sig fortfarande i fritt fall. April i år var den första månaden på mer än ett decennium då det inte förekom frekventa, vanligtvis dagliga, strömavbrott över hela landet.

Den enkla förklaringen till detta är att Mandela och Mbeki var ärliga män som skötte sitt jobb väl, medan bedrägerier, stölder, mutor och korruption av alla de slag blomstrade och frodades i regeringens hjärta under Zuma. Den mer komplicerade sanningen är att de omständigheter under vilka ANC kom till makten gjorde den typen av kollaps nästan oundviklig.

Det fanns gott om korruption och vänskapskorruption även under den gamla apartheidstaten, men de tidigare vita makthavarna var välmående människor som förstod hur mycket de kunde sko sig på de statliga institutionerna utan att förstöra ekonomin. De nya killarna var mindre kunniga, mer fräcka och hade mer bråttom.

ANC, liksom de flesta revolutionära rörelser, bestod av människor som hade offrat sig i många år - många hade faktiskt dött eller tillbringat årtionden i fängelse - och de var bara människor. När befrielsens dag äntligen kom kände många av de segerrika överlevarna att de hade rätt till lite kompensation för alla de förlorade åren.

Det fanns vita medlemmar i ANC som också gjorde stora uppoffringar, men de flesta av dem var inte fattiga. Den stora majoriteten av ANC:s medlemmar var svarta afrikaner utan mycket pengar eller egendom, och när segern kom var det lite för sent i deras liv för att börja klättra på någon konventionell karriärstege för att säkra sin ekonomiska framtid.

Detta gjorde dem inte automatiskt korrupta, men det gjorde dem benägna att söka officiella positioner i statsapparaten - och det utsatte dem för frestelsen att utnyttja sina offentliga positioner för privat vinning. Vissa gjorde motstånd, andra inte.

Korruptionen var därför begränsad under Mandela och Mbeki, men exploderade när Zuma, som själv var oerhört korrupt, vann först ANC:s ledarskap 2007 och sedan presidentposten 2009. (Varför röstade så många av ANC:s "kadrer" på en man som de visste var korrupt? Det överlåter jag till er fantasi).

Det djupare problemet var att det inte fanns någon verklig opposition mot ANC. ANC gjorde fortfarande en del bra arbete - billiga bostäder, elektrifiering av landsbygden och rent rinnande vatten, till exempel - så en tacksam majoritet av sydafrikanerna fortsatte att rösta på ANC. Men bedrägerierna gick ostraffade, de ekonomiska skadorna blev värre och värre och allmänheten tappade till slut tålamodet.

Det senaste valet visar att ANC:s modell har brutit samman på ett avgörande sätt. Allmänheten ställer nu ANC till svars, och i praktiken kommer ANC att behöva bilda koalitioner med andra partier för att bilda regering. Det är som det ska vara: trettio år som i praktiken en enpartistat har inte varit bra för Sydafrika.

Den koalition som uppstod i fredags är lovande. ANC:s huvudpartner är Democratic Alliance, ett parti som traditionellt sett fått de flesta av sina röster från minoriteterna, "färgade" (blandras), vita och asiater, men som nu också lockar ett betydande antal röster från svarta afrikaner.

Lika viktigt är det faktum att varken det marxistiska, anti-vita partiet Economic Freedom Fighters eller det zulunationalistiska partiet uMkhonto we Sizwe, som nyligen bildades av Jacob Zuma (båda var ursprungligen utbrytargrupper ur ANC), ingår i regeringen.

ANC har avvisat en koalition med extremisterna, och DA för med sig minoriteterna och en näringslivsvänlig inriktning till förhandlingsbordet. Det är förvisso ingen garanti, men det är nu möjligt att tro att Sydafrika får en andra chans.

Gwynne Dyer is an independent journalist whose articles are published in 45 countries.

Gwynne Dyer