Israel har ingen olja, och palestinierna har ingenting som är värt att stjäla förutom sin mark. Iran och Saudiarabien är mycket större, men de skulle inte vara viktigare i strategiska och ekonomiska termer än Thailand och Sydafrika om de inte tillsammans satt på 29 procent av världens oljereserver.

När det gäller exporterbara oljereserver äger dessa två länder, som ligger mittemot varandra på andra sidan Persiska viken, omkring hälften av all olja i världen som potentiellt kan säljas på den internationella marknaden. Det är viktigt, för trots allt prat om att få slut på fossila bränslen är vi fortfarande mycket långt från det förlovade landet.

Det gäller även för USA. "Vi ska inte göra oss av med fossila bränslen", sa USA:s president Joe Biden 2020. "Vi tar bort subventionerna för fossila bränslen, men vi kommer inte att bli av med fossila bränslen på länge." Och USA bryr sig fortfarande om olja från Mellanöstern, även om man inte längre importerar så mycket själv.

Fracking-tekniken har återställt USA till sin gamla position som världens största oljeproducent, men USA ser fortfarande Mellanöstern som strategiskt viktigt eftersom landet är världens största ekonomiska och militära makt och en hängiven spelare i stormaktsspelet.

De flesta av USA:s allierade och/eller rivaler bland stormakterna - Kina, Indien, Japan och de större medlemmarna i EU - är fortfarande starkt beroende av olja som importeras från Gulfen. Militär kontroll över tillgången till Persiska viken är därför fortfarande en högprioriterad fråga i den amerikanska strategin: Washington kan hålla Hormuzsundet öppet för sina vänner och stänga det för sina fiender.

USA:s viktigaste allierade i Gulfen har i femtio år varit Saudiarabien. Alliansen bygger på att båda länderna ser Iran, som ligger på andra sidan viken, som en farlig fiende. USA tillhandahåller den militära makten och Riyadh ger Washington en glupsk marknad för USA-tillverkade vapen och ett stadigt stöd för den amerikanska dollarn.

Det fanns bara ett ihållande irritationsmoment i denna långa och mysiga relation: USA:s stöd till Israel. Det har aldrig varit en show-stopper, men Washington skulle uppenbarligen föredra att försona sina två största allierade i Mellanöstern. Nyligen trodde man sig ha sett en chans.

Under Trumps presidentskap lyckades det utrikespolitiska etablissemanget i Washington (som den store mannen normalt fördömer som en del av den "djupa staten") faktiskt sälja in en ny idé till honom. Det var "Abrahamavtalet", som i praktiken skulle binda samman Israel, Saudiarabien och USA i en anti-iransk allians - och helt ignorera palestinierna.


Detta lockade Israels premiärminister Binyamin Netanyahu, vars politiska karriär har ägnats åt att förhindra uppkomsten av en palestinsk stat. Denna "abrahamitiska" allians (utan Palestina) skulle ha existerat nu om Trump hade vunnit valet 2020 - men i så fall skulle det krig som Hamas inledde runt Gazaremsan i slutet av förra året ha kommit ännu tidigare.

År 2023 hade den saudiska regimen, och även de flesta andra arabiska regeringar, gett upp hoppet om att palestinierna skulle vara en förlorad sak. Hamas attackerade Israel i oktober förra året för att ta död på det "abrahamitiska" projektet och åter föra upp palestinierna på den arabiska dagordningen. Man lyckades med det senare målet, men inte med det förra.

Därför har en tvåstatslösning för palestinierna nu blivit en nödvändig del av den abrahamitiska alliansen. Judiska och arabiska stater som lever sida vid sida i fred är förvisso inte det resultat som Hamas önskade, och den mänskliga kostnaden har varit förfärlig, men ett märkligt slags hopp har dykt upp.

Samtidigt håller Netanyahus långvariga framgång som den amerikanska hundens svans på att ta slut. President Bidens opinionssiffror dras ned av hans exceptionella tålamod med Netanyahus regering som slingrar sig, och det amerikanska valet närmar sig.

Många amerikaners sentimentala band till Israel lever kvar, särskilt hos den äldre generationen, men Netanyahu-regeringens agerande på senare tid har allvarligt undergrävt detta band hos deras barn. I en mogen stormakt som USA väger dessutom strategiska intressen i slutändan oftast tyngre än känslomässiga band.

Både USA:s intressen och Bidens egen politiska framtid kräver nu att kriget upphör och att Netanyahu avstår från makten. Biden har definitivt medlen för att få dessa saker att hända, och om han inte själv kommer fram till rätt beslut kommer omgivningen förmodligen att tvinga honom till det.

Jag skulle satsa på ett permanent eldupphör och en frisläppning av gisslan inom en månad, högst sex veckor.

Author

Gwynne Dyer is an independent journalist whose articles are published in 45 countries.

Gwynne Dyer