Väldigt lite av detta var planerat. Det brittiska valet väntades i år, men i oktober eller november - tills premiärminister Rishi Sunak överraskade alla (inklusive sitt eget konservativa parti) genom att utlysa det i förtid. Det var ett vågspel som misslyckades.

I Frankrike väntades inga nationella val förrän 2027, men president Emmanuel Macron utlyste valet till nationalförsamlingen (parlamentet) tre år tidigare efter att hans parti hade fått rejält med stryk i EU-valet i början av förra månaden. Ännu ett dramatiskt vågspel som har misslyckats.

Och det demokratiska partiet verkade vara säkra på att välja Joe Biden som sin kandidat till presidentposten igen, trots vissa mumlande farhågor i partiet om hans ålder (81). Denna säkerhet imploderade efter Bidens dåliga prestation i den första TV-debatten med Donald Trump förra veckan, och det pågår nu en panikartad debatt inom partiet om att ersätta honom.

Tekniskt sett är det inte för sent för demokraterna att byta hästar - deras nomineringskonvent är i slutet av augusti - men i praktiken kan det inte göras i detta sena skede utan Bidens fulla och villiga samarbete.

Vi kommer att få veta inom de närmaste två eller tre veckorna om det finns något hopp om att få bort Biden utan att utlösa ett krig inom det demokratiska partiet. Om en exit deal inte är synlig vid det laget kan vi dra slutsatsen att Biden kommer att fortsätta kämpa - och förmodligen förlora valet i november. Hans sinne kanske fortfarande är skarpt för det mesta, men uppfattningar spelar större roll.


Så där står vi nu plötsligt, med tre av de fyra största västländerna, med ungefär hälften av NATO:s befolkning, inför val som radikalt kan förändra deras politiska inriktning. I USA:s och Frankrikes fall kan deras nästa regeringar bli högerradikala, med fascistiska undertoner.

Valet i Storbritannien ligger närmast i tiden och är minst alarmerande, så låt oss börja där. Tories (de konservativa) har vid det här laget suttit vid makten i fjorton år, så tiden skulle ha urholkat deras popularitet även om de hade haft en underbar och framgångsrik politik. Deras politik var inget av detta.

De lämnade Europeiska unionen (Brexit) och förlorade den fria tillgången till Storbritanniens överlägset största marknad. De införde brutala och onödiga åtstramningsåtgärder bara för att uppfylla sitt ideologiska mål att krympa staten. De brittiska familjeinkomsterna i slutet av deras fjorton år vid makten är häpnadsväckande nog faktiskt lägre än de var i början.

Saker och ting gick galet under de sista fem av dessa år, under vilka landet hade fyra olika premiärministrar från Tories men bara ett val. När Brexit väl var genomfört fick partiet slut på idéer, så de konservativa parlamentsledamöterna delade upp sig i vagt ideologiska gäng och började slåss mot varandra.

En premiärminister tvingades avgå för att ha ljugit (Boris Johnson), en annan för att ha kraschat ekonomin (Liz Truss). Den brittiska ekonomin ruttnade, National Health Service är nära kollaps och premiärminister Sunaks sista fix idé var att "få igång flygningarna" för att exportera asylsökande från Storbritannien till Rwanda. (Kostnad: mer än 1 miljon dollar per person.)

Det kommer aldrig att hända nu, och den enda frågan för de konservativa är om det här valet bara kommer att bli en katastrof (två mandatperioder i opposition och sedan kanske en comeback), eller en fullskalig utrotningshändelse från vilken det inte finns någon återvändo.

De konservativa har suttit vid makten mer än halva tiden sedan det "moderna" partiet grundades för 190 år sedan, men bortsett från Oswald Mosleys British Union of Fascists åren före andra världskriget har de aldrig tidigare behövt möta en utmaning från höger.

Nigel Farages Reform UK Party är nationalistiskt, populistiskt och rasistiskt, men det är en mycket mer sofistikerad operation än Mosleys löjliga svartskjortor. Farages mål är att ersätta det traditionella konservativa partiet som det naturliga hemmet för högerinriktade britter, men han är inte främmande för att uppnå detta mål genom ett fientligt övertagande av Tories.

Det finns framträdande personer i det konservativa partiet som fruktar att nästan utplånas i veckans val och som ser detta som sin enda rimliga väg tillbaka till makten inom det närmaste decenniet. Den populistiska våg som hotar att skölja över västvärlden är ett långsiktigt hot även i Storbritannien - men åtminstone under de kommande fem åren kommer Labourpartiet att regera med en massiv majoritet.

Det kommer att ta längre tid än så att reparera alla de ekonomiska och sociala skador som har uppstått, men det är åtminstone en början. På andra håll är bilden mörkare.


Author

Gwynne Dyer is an independent journalist whose articles are published in 45 countries.

Gwynne Dyer